Mitt äventyr SWE Cup Enduro
Nu har det gått en vecka sedan jag rullade över mållinjen efter nästan fem timmar på min mountainbike. Trött men lycklig över att ha klarat det. SWE Cup Enduro i Arvika är verkligen en utmaning, särskilt för en glad amatör som jag. Med långa transportsträckor som pressar både kropp och psyke, pannben fram.
Anders och jag körde upp till Arvika redan på fredagen med vår plåtis. För enkelhetens skull hade vi bokat en ställplats vid start- och målområdet. Kylskåpet var fyllt till bredden med allt möjligt gott: kött och hamburgare för att grilla, och färdig kyckling för en snabb lunch på lördagen – träningsdagen.
Lördagsmorgonen väckte oss med regn, åska och allmänt oväder. Men ingen stress här inte, så vi satt och drack kaffe i lugn och ro tills vädret lugnade ner sig. När vi väl gav oss ut var banan en riktig lerfest. Vissa sträckor tvingades jag gå, andra kunde jag rulla nerför, och några sektioner övade jag extra mycket på eftersom de kändes särskilt svåra. Efter lite drygt sex timmar i sadeln kastade jag in handduken. Solen hade nu brutit igenom molntäcket och ett svalkande dopp i sjön var precis vad som behövdes.
Raceday
På söndagsmorgonen rullade jag och fyra andra tjejer som tävlar i Master Dam-klassen iväg, taggade och redo för utmaningen. Vi höll ett lugnt och skönt tempo upp mot första delsträckan, vilket tog nästan 40 minuter. Men redan vid sträcka tre insåg vi att vi låg efter våra slottider. Trots det kämpade vi på så bra vi kunde.
Sträcka 1 var en besvikelse för mig, trots att jag gillar den och har kört den tidigare. Sträcka 3 och 4 flöt på bra, likaså 5, men på sträcka 6 gick jag över styret och blev lite rädd. Jag sänkte tempot och fegade ur totalt. På transportsträckan till sista sträckan gick jag av en spång och hamnade i leran med både fot och ben. Inte särskilt peppande, men det tvingade mig att fokusera igen, trots att jag var trött.
Den sista sträckan går nerför Rackstadbacken, genom skogen och in bland stenar och rötter. Trots små misstag som bröt mitt flyt flöt det ändå på rätt bra. När jag äntligen kom i mål var jag glad och nöjd över dagen. Jag hade klarat mig utan större missöden – hel men definitivt inte ren!
Vi var totalt fem tjejer som tävlade tillsammans och det var jämnt mellan oss alla. Till slut körde jag in på en tredje plats, något jag är supernöjd med!
