Klimakteriet & stress – varför reagerar jag så annorlunda nu?

Jag vet inte hur det är för dig, men jag upplever att stress påverkar mig på ett helt nytt sätt nu för tiden. Tidigare kunde jag hantera en full kalender, oväntade vändningar och snabba beslut utan att det skavde. Men nu? Nu känns det ibland som att minsta lilla grej tippar hela lasset. Jag blir glömsk, känner mig grötig i huvudet – som om hjärnan lagt sig i viloläge. Teflonskalle deluxe!

Det är som att kroppen säger: “Nu räcker det, Pernilla – dags att stanna upp.” Och jag har insett att det här inte är något fel på mig. Det är klimakteriet. Och det är stress. Tillsammans i en riktigt tröttsam kombo.

Vad händer egentligen i kroppen?

När vi går in i klimakteriet så minskar nivåerna av östrogen och progesteron – två hormon som inte bara påverkar vår cykel, utan också vårt nervsystem, vår sömn, vårt minne och till och med vår stresstålighet. Östrogen har nämligen en lugnande effekt på hjärnan, så när det sjunker, blir jag (och säkert du också) mycket känsligare för stress. Jag märker av det i form av:

• Hjärndimma – ibland känns det som att någon hällt fogskum i huvudet.
• Sömnen är lätt och orolig.
• Jag glömmer saker jag nyss tänkt på.

Stressen känns annorlunda nu. Det räcker med små grejer för att jag ska känna mig överväldigad. Det jag tidigare kunde borsta av mig med en axelryckning känns plötsligt som ett berg att bestiga. Det handlar inte om att jag blivit svag – utan om att kroppen hanterar stresshormoner annorlunda nu.

Kortisol, vårt stresshormon, får extra stort spelrum när östrogenet backar. Och det leder till ännu sämre sömn, spända axlar, inflammationer – och att kroppen gärna lägger lite extra vaddering kring magen “utifall att” – som att det behövs….

Jag har börjat jobba mer med återhämtning och självmedkänsla (ja, det är svårt ibland men jag försöker). Här är några saker som verkligen gör skillnad för mig:

Jag andas – på riktigt. Jag har börjat använda en enkel teknik som kallas 4-7-8-andningen. Den hjälper mig att komma ner i varv snabbt. Jag gör det här fyra gånger, ibland fler. Det känns som om hjärnan får vila och kroppen hinner ikapp.

1. Jag sätter mig bekvämt.
2. Andas in lugnt genom näsan i 4 sekunder.
3. Håller andan i 7 sekunder.
4. Andas långsamt ut genom munnen i 8 sekunder.

Jag rör på mig regelbundet. Helst utomhus. En MTB-tur i skogen gör underverk för både kropp och själ. Frihetskänslan, luften, farten, det är min terapi eller ett lugnt yoga pass hemma.

Jag prioriterar sömnen. Kvällsrutiner, mindre skärmtid, magnesium – läs gärna mina tips här.

Jag har dragit ner på koffein och alkohol. De triggar stressen, och det är inte värt det längre.

Jag äter mat som stöttar kroppen. Min lågkolhydratkost hjälper mig hålla blodsockret stabilt och orken uppe och det minskar inflammationen i kroppen. Du har över 300 recept här hos mig.

Det viktigaste, Jag övar på att vara snäll mot mig själv. Det här är en övergångsperiod, inte mitt nya jag. Jag är fortfarande samma Pernilla, bara i en annan fas just nu.

Jag vill bara säga: du är inte ensam. Det är lätt att känna sig förvirrad och “inte riktigt som sig själv” i den här perioden, men det är normalt. Det är kroppen som ställer om och det får ta lite tid. Så nästa gång jag glömmer varför jag gick in i ett rum eller tappar bort ett namn mitt i en mening – så tänker jag inte längre att jag håller på att tappa det. Jag påminner mig om att det är en fas. En övergång. Och att jag kommer ut starkare på andra sidan.