Äntligen har jag kommit över gränsen, 37 km!

Tänkt att jag till slut kom över den magiska gränsen, nu känner jag mig redo för ett marathon!

Jag och Klas bestämde oss för att vi skulle springa Vildmarksleden från Hindås till Skatås under söndagen. En perfekt sträcka för oss båda att springa, jag som ska springa en mara om 14 dagar och Klas som behöver träna inför sitt äventyr på Korsika i juni nästa år.

Att springa i skogen

Det visade sig att vädret var helt perfekt för en dag i skogen, lagom temperatur och sol. Själv är jag väldigt grön på att springa i skogen, även om jag gick en nybörjargrupp med Team Nordic Trail i våras.  Det jag upptäckte är att jag verkligen måste öva på att springa i skogen, så att jag flyter över stenar/rötter istället för att hoppas som jag gjorde. Kan säga att det gick åt väldigt mycket energi på att göra just så.

Känslan

Själva känslan att springa 37 km är rätt go, man känner sig rätt stolt. Men jag skulle ljuga om jag skulle säga att det var en dans på rosor. Ont i fötterna, framför allt ena stortån då jag snubblade eller stötte i, stumma vader utav allt hoppande och ont i axlarna efter den camelback jag använde. Mina händer svullnade upp och såg ut som prinskorvar. Fattar inte varför de svullnade så men men så blir det väl ibland.

Nära nu

Klas fick peppa och pusha på mig på slutet, jag hade så ont i min kropp men framför allt min stortå. Till slut orkade jag inte springa, så det fick bli promenad till bilen. Vi hade räknat att det skulle ta ca 5 timmar men klockan slutade på 05:51. Helt galet långtid men nu är det gjort. Nu vet jag hur det känns att springa trail så långt, måste vara lättare att springa asfalt, eller?!?!

Så nu till veckan blir det lugn träning för min del, stretch och lugn löpning i slutet på veckan, eventuellt åka ner till gymmet för att köra lite styrka för mage och rygg. Uppladdningen har börjat!