Trondheim och Henfallet – vår vackraste etapp genom Norge
Trondheim, Hell och en kväll jag aldrig ville skulle ta slut
Efter några fantastiska dagar i Alvdal var det dags att rulla vidare mot Trondheim. Vi packade ihop direkt efter frukost och styrde plåtisen norrut. På vägen passerade vi flera vackra vattenfall, men ibland går resan lite för fort och kameran hinner helt enkelt inte fram. Tur att minnena finns kvar ändå.
Redan vid 10-tiden rullade vi in i Trondheim. Vi hittade parkering precis utanför vallgraven, vid den stora stadion, där det fanns gott om platser för bara 40 NOK i timmen. Perfekt!
Vi hade ett mål – att hinna uppleva staden innan värmen tog över. Prognosen visade över 34 grader efter lunch, och en storstad i den temperaturen lockade inte särskilt mycket. Efter en promenad på ungefär 15–20 minuter var vi inne i centrum. Det var lugnt och skönt, även om det såklart fanns gott om turister. Det första som mötte oss när vi gick över bron var den mäktiga katedralen och fortet som tronar uppe på höjden. Vilken syn! Jag älskar när man kommer till en plats och direkt känner att ”här vill jag stanna en stund”.
Sedan fortsatte vi mot den välkända röda bron och vidare in i Bakklandet – Trondheims charmiga gamla stadsdel. Färgglada trähus, mysiga gränder och en atmosfär som gjorde att man gärna hade strosat runt ännu längre. Här passade vi också på att äta en tidig lunch innan vi tog en sista sväng genom centrum och förbi den imponerande katedralen ännu en gång.
Från Trondheim till Hell
När temperaturen började stiga bestämde vi oss för att lämna staden och fortsätta mot Hell, den lilla orten strax utanför Trondheim. Jag hade fått ett tips om att svänga förbi tågstationen, och det kunde jag ju bara inte missa. Där står nämligen den klassiska skylten Hell Gods Expedition. Som anställd på DHL Freight kunde jag inte låta bli att le lite. Ett obligatoriskt fotostopp, helt enkelt.
Vägen som överträffade alla förväntningar
Sedan började resan mot fjällpasset längs väg 705 mot Tydal, Brekken och den svenska gränsen. Vilken väg! Sjöar, forsar, fjäll, rastplatser och vyer som avlöste varandra. Det är precis sådana här vägar som gör att man nästan glömmer bort själva destinationen. Innan vi lämnade Trondheim hade jag faktiskt sett vattenfallet Henfallet på kartan. Jag sa inget till Anders eftersom det såg ut att ligga en bra bit från vår väg. Men så, helt plötsligt, dök skylten upp.
Henfallet – 8 km.
Vi tittade på varandra och svängde av. Och wow… vilken överraskning!
Vägen dit var smal och ganska guppig, men det var värt varenda meter. Vi klättrade ner mot forsen och vattenfallet och stod bara där en stund. Naturens krafter är verkligen fascinerande. Bilderna gör nästan jobbet själva, men känslan av att stå där går egentligen inte att fånga på bild.
En kväll jag gärna upplever igen
Framåt kvällen kom vi fram till fjällpasset där vi tänkt fricampa. När vi anlände stod redan några andra husbilar där, men allt eftersom kvällen gick rullade de iväg en efter en. Till slut var vi helt ensamma.
Vi satte oss utanför plåtisen och bara tittade ut över fjällvidderna. Ingen stress. Inga måsten. Bara tystnad, frisk luft och milsvid utsikt. Där och då slog det mig igen. Det här är livet.
Inte för att det måste hända något hela tiden, utan för att det ibland räcker att bara sitta still och ta in allt det vackra som finns omkring oss. Jag tror faktiskt att vi behöver fler sådana stunder. Stunder där mobilen får vila, tankarna får sakta ner och naturen får göra sitt.
